Galapagos

Galapagosöarna är omgärdat av byråkrati. Hela ögruppen betraktas som nationalpark, och mycket restriktioner gäller. Vi har via WARC fått tillstånd att besöka fyra öar, San Christobal, Floreana, Isabela och Santa Cruz. Vi är lyckligt lottade. Om man kommer oorganiserat gäller bara San Christobal och Santa Cruz. Det kostar 110 USD att få sitt visum. Dessutom måste man alltid ha med sig diverse handlingar som visar att man har gjort rätt för sig.

San Christobal

Huvudstaden, Baquerizo Moreno, är alldeles förtjusande med en jättefin strandpromenad. Det är bara sjölejonen som ligger på trottoarerna och i parkerna och luktar illa som stör bilden.

Runt udden ifrån vår ankarplats ligger suveräna snorkling- och dykställen, bland annat den berömda Kicker Rock. Jag har fotograferat sjölejon, hajar oh sköldpaddor i sin naturliga miljö, en häftig upplevelse. Jag har blivit snorklare på nytt.

Surfarna, dom riktiga alltså, inte vind, får också lystmäte tillfredsställt. På nätterna hör vi när vågorna rullar in på andra sidan udden, Det är mäktigt.  Här finns ingen dingydock, så det går inte att lägga till med jollen. Istället finns det sjötaxi. Man ropar på VHFen och vips kommer det en sjötaxi och plockar upp och kör oss till ”taxistationen”. Det kostar 0,60 USD per person.
Besöket hos den lokal frisören går upp i topp som den billigaste, 5 USD. Det slår både Zsigetsentmiklos i Úngern, Indien, Josef i Centrumhuset och brorsans frisör Ross i New York. Dessutom var det "The girl with the dragon tatoo" som klippte.

Den officiella valutan här är för övrigt USD precis som i Panama.

Floreana

En relativt stor ö, men endast en liten by, Velasco Ibarra. Här bor ca 100 personer varav 30 är barn och går i skolan, väldigt isolerat ifrån resten av Galapagos. Den första personen som föddes på ön 1933, hette Rolf Willner och föddes av tyska föräldrar i en grotta i bergen. Således finns här en tysk restaurant som serverar soppor och fisk.  På 1930-talet kom en österikisk dam hit med sina tre älskare. Hon utsåg sig själv till baronessa. Detta gillades inte av befolkningen och snart försvann den ene älskaren. Den andra förgiftades och till slut försvann också baronessan och den siste älskaren. Historien förtäljer inte vart dom tog vägen…

Här finns ingen marina och ingen jollebygga, så tilläggningen med jolle är knepig.  En trasig cementramp med armeringsjärn som sticker ut, i kombination med tidvattenvågor som vräker in gör landstigningen till ett äventyr. Hamnkapten och övriga invånare tycks inte inse att detta är ett problem. Dom bara ler glatt och hälsar oss välkomna. Här på Galapagos måste man klarera in och ut mellan varje ö. Man måste i förväg tala om vilken dag man kommer till en viss ö och vilken dag man tänker segla vidare. Allt registreras och en massa papper stämplas och allting kostar naturligtvis en massa USD. När väl inklareringsproceduren är klar ordnar sig allt.  Snorkelturen till Devils Crown bland hajar och andra färglada fiskar och besöket i Postoffice Bay var en höjdare. Jag postade brev till flickorna. Vi får se om och när dom kommer fram. Hajarna var lite mindre än de vi sett tidigare och de såg snälla ut. Jag lyckades till och med fånga en på bild med min undervattenskamera.

Isla Isabela

Om San Christobal är sjölejonens ö, så är Isabela iguanernas. Här samsas de med sjölejonen om parkbänkar och bryggor. På Iguano bar klev en ca 70cm lång iguano in bland bord och stolar där vi satt och svalkade oss. De finns i mängder överallt. De har en egen sandstrand som enbart är avsedd för dem. Deras strand är större än turisternas strax bredvid.

Isabela är också vulkanernas ö. Här finns massor, varav en del är aktiva. Det senast utbrottet ägde rum 2008 i Sierra Negro-vulkanen. Kratern är 10 km i diameter, så utbrottet syntes inte så mycket men höjde kraterns botten med 5 meter. Man kan gå på lavaströmmarna och fortfarande känna värme.

Snorklingen är häftig , rockor, white tip tigershark, sjölejon och sköldpaddor.

Det var så sant. Isla Isabela är också flugornas ö. Det skall bli skönt att komma härifrån.

Santa Cruz.

Huvudstaden Puerto Ayora känns nästan som en storstad med shoppinggator, massor med restauranter och välfungerande sjötaxi. Det finns till och med 3-våningshus. Sjötaxin har till skillnad ifrån sjötaxin på San Christobal, lanternor och flytvästar.

Självklart så finns här sköldpaddor. Här finns ”Lonesome Georg”.   Varje Galapagosö har ju sin egen sköldpaddsart, allt enligt Darwins teorier.  Härom året när ett vulkanutbrott drabbade en av öarna med en massa lavaströmmar som rann ner för bergssluttningarna försvann alla sköldpaddor utom en. Man lyckades rädda Lonesome Georg. Han är ca 150 år gammal och fortfarande viril, men alla parningsförsök med andra arter har misslyckats. Äggen blir inte befruktade. Det blir inget. Lonesome Georg finns nu här på Santa Cruz för allmänt beskådande. Den siste av sin art. Konstig tanke…

Den Equadorianska byråkratin gör sig gällande. När vi tog taxi till bensinmacken för att fylla på de sista dunkarna med diesel och bensin, fick vi besked om att först måste vi köpa ett tillstånd hos hamnkapten och fylla i en lång krånglig blankett, sedan kan vi komma tillbaka till macken och tanka. Den normala tankningen av diesel ägde rum igår och funkar så att först måste man tala om hur mycket diesel man vill ha, och betala kontant för detta. Dagen efter kommer tankningsbåten med en massa fat som töms i båten det ena efter det andra tills vi har fått beställd kvantitet. Om det inte skulle få plats får man inga pengar tillbaka.

I morgon 2012-03-04 går starten för nästa etapp till Marquesöarna. 2-3 veckor till havs, sedan väntar en annan del av världen. Tidsskillnaden ökar ifrån 7 timmar till 10 timmar. Det blir till och med knepigt att skypa…  

Nu väntar havet. Första dygnet har vi synlig kontakt med några båtar (29 stycken på startlinjen). Andra dygnet kanske vi ser ett segel eller en lanterna på natten.  Sedan är det bara vi…