Melbourne, Australien

Inte heller här är det fel på gästvänligheten. Familjen Clark tog emot oss med öppna armar. Amber, vår utbytesstudent 1997, och hennes föräldrar, hade planerat varje minut under vårt besök. Vi har hunnit med Great Ocean Road, helikopterfärd runt the 12 Apostles, Puffing Billy, båtfärd från city till Williamstown, Eureka tower, middag på the Rockpool med flera restauranter, vinprovning i Yarra Valley samt en fotbollsmatch (Australian rules) mellan Mellbourne och Gold Coast.  Healesville Sanctuary bjöd på alla de australienska särarterna i djurvälden, kängurur, koalor, tasmanian devils, etc. Häftigast av allt var emellertid att se vilda kängurur på golfbanan i Angelsea. Några speciella regler om man skulle träffa en känguru tycks inte finnas. Om man emellertid skulle råka skada eller ”ha ihjäl” en, uppmanas man att om möjligt släpa den till sidan och rapportera detta till klubbledningen. För detta ändamål finns en speciell ”Kangaroo reporting form”.

Det har varit en mycket upplevelserik och spännande segling. "Jordens baksida", Stilla Havet, har fått ett ansikte, med många öar, folkgrupper, kulturer som jag inte tidigare kände till. Det finns för övrigt oändligt mycket mer att utforska...

Melbourne kändes som ett lämpligt mellansteg innan det normala pensionslivet på Sonaholm inträder. Vad som blir normalt återstår ju att se. I alla händelser, vi är hemma och därmed är denna del bloggen avslutad.

Mackay, Australien

Efter 6 blåsiga dygn med mycket squalls och lite sömn nådde vi Mackay. Detta var den värsta delsträckan så när som på sista dagen. Efter passagen genom Hydrografers Passage i barriärrevet vände allt. Blåsten och regnet försvann och solen tittade fram. Det gjorde också ca 15 stora valar som hade uppvisning framför oss. De blåste ut sina fontäner med utandningsluft samt gjorde volter och hoppade. En fantastisk avslutning på en annars jobbig sträcka.

Efter sedvanlig båtvård och rekognosering i området infinner sig en lite märklig känsla. Det är färdigseglat. Nu fortsätter Hans och Hanna själva till Bali där nästa besättningsman mönstrar på. Lena och jag förbereder oss för besök i Melbourne och sedan hemfärd.

 I Australien är det vinter. Det är kallt. Temperaturen går ner till 13 på nätterna och det är väldigt fuktigt.  Mackay är en nybyggarstad med mycket kolgruvor och sockerodling. Stadens befolkning har fördubblats till 110000 invånare på endast 10 år.  Mackay tillsammans med Sidney är dyrast i Australien. En AUD kostar för tillfället 7,50 och allt är dyrt.

Mackay Marina är stor, elegant och välfungerande sånär som på att utlovat wifi i marinan inte fungerar alls. Yachtcluben tog emot oss med öppna armar och bjöd flott på både det ena och det andra. Det är inget fel på gästvänligheten.

Vanuatu, Efate, Port Vila

Port Vila är huvudstad i Vanuatu och här bor ca 35000. Hela Vanuatu har ca 230000 invånare. Här råder högertrafik eftersom den första bilen i ö-gruppen var fransk, inte brittisk. Här finns ca 115 olika språk eller dialekter. Den ena förstår inte den andra. Alla talar engelska och många också franska. Huvudspråket är emellertid pislama som är en etablerad form av pigeon-engelska. Man har alltså gjort en avart av dålig engelska till huvudspråk. Det är svårt att förstå, men efter en förklaring ljusnar det lite. Till exempel, ”plis offem evri laet taem yu livim Nakamal, hank yu.” betyder ”please turn off every light when you leave Nakamal (namnet på församlingslokalen), thank you.  Digicel laddningsstationer för mobiltelefoner finns i varje gathörn i varje by. Där står det ”lo ples ia” = ”load please here”. 

Den av World ARC arrangerade bussturen runt Efate började med ett besök i ytterligare en infödingsby, med dans, musik och mat. Skolbarnen sjöng lika vackert och starkt som i Port Resolution på Tanna. När amerikanska flottan låg här under WWII skräpade de ner så mycket att det räckte till bland annat ett Coca Cola-flask- museum. Här fanns Coca Cola flaskor ifrån både San Fransisco, Minneapolis, Olklahoma city m fl amerikanska städer, samt en hel del annat som bärgats ifrån viken utanför. Turen avslutades med ett besök i en lokal cava-bar. Cava är fruktansvärt äckligt och ser ut som flytande lera. Ett lätt rus uppstår och yttrar sig så att man blir bedövad i munnen och på läpparna. Man får svårt att prata och en tendens till drägglande uppstår. Tillverkningsproceduren går till så att barnen i byarna tuggar Cavarötter till en mjuk massa som sedan pressas. Så småningom blir detta den dominerande drycken för män efter arbetet. Ungefär som en öl på puben i Sverige,

Det finns gott om taxi och minibussar här. När vi skulle ta en taxi till golfbanan flaggade vi en taxi och frågade efter priset. Svaret blev 7000 vatu (560 sek), för 10 minuter i taxi. Jag erbjöd 1000 vatu. Han gick ner till 3000, men då vinkade vi en annan som började sin budgivning på 2000 vatu. Han fick 1500. När vi frågade på golfklubben hur vi kommer hem sa de att vi skulle stanna en buss vid huvudvägen. Sagt och gjort; en buss som var på väg i fel riktning stannade och frågade vart vi skulle. Därefter gjorde han en u-sväng mitt i gatan och körde oss tillbaka till stan för 600 vatu!

Vanuatu, Tanna, Port Resolution

Vanuatu kallades tidigare Nya Hebriderna, och styrdes av England och Frankrike gemensamt. Självständighet uppnåddes på 1980-talet.

Vårt första stopp blev ön Tanna och byn Port Resolution. Ankringsplatsen ligger i en för vind skyddad vik, men vi känner av dyningarna som följer med runt hörnet. Det rullar.  Vid ankomsten i viken ser man en lång sandstrand, kokospalmer och bl a 5 meter höga ormbunkar. Vid närmare granskning ser man ett hus i grönskan och sedan fem. Ett av husen är en skola med mer än 100 barn. Det bor ca 400 personer i byn. Barnen sjöng ”This land is your land” för oss, men man hade bl a bytt ut ”California” mot ”Port Resolution” och ”Redwood forrest” mot ”Coconut palmtrees”. Det var vackert och det var inget fel på röstresurserna. 

Här finns vulkanen Yasur, den enda vulkan i världen där man kan stå på kraterns kant och titta på utbrotten som kommer ungefär var 5e minut. Skådespelet är påtagligt och det är svårt att slita sig ifrån naturens krafter. Ibland far det glödande lavastenar över huvudet och man måste vara på sin vakt. Vägen till vulkanen är ingen väg. Man har röjt en remsa i djungeln, tillräckligt bred för en 4-hjuls driven jeep att ta sig fram. Turister flygs hit från huvudstaden Port Vila varje dag för att titta på skådespelet, och remsan blir snart något som liknar en väg. På Tanna finns inga hastighetsbegränsningar och inga parkeringsböter. Det behövs inte. Det går inte att avgöra om man har höger- eller vänstertrafik.

Viken vi ligger ankrade i ligger inte långt från Yasur, och därmed finns det heta källor längs stränderna. Bybefolkningen använder dem till att tvätta kläder och koka grönsaker i. Vår 13-åriga guide Anna som redan har en son på 1 år berättade att man gifter sig i allmänhet vid 13-15 års ålder och att mamma och pappa väljer ens partner.

Fiji, Musket Cove

En av öarna utanför Viti Levu heter Malolo Lailai (Plantation Island på engelska) och här ligger resorten Musket Cove. Det är här vi har rendez-vouz med övriga flottan inför avfarten till Vanuatu. Starten går den 7/7. Musket Cove är turistresort av stora mått. Här finns turister ifrån främst Australien och USA, men även Europa. Det finns massor av restauranter, varav flera med live musik med utmärkt fijiansk tolkning av amerikansk musik. Här finns alla vattensporter, skydiving, hanggliding etc. För 30 Fijidollar (120 SEK) kan man köpa ett aktivitetspass som gäller i en vecka. Då får man fri tillgång till kajaker, två snorklingutflykter per dag och vindsurfing, och mot mindre tillägg även vattenskidor, hobycats etc.

Även här finns en golfbana, men av sämre kvalitet. Endast 9 hål, och med massor av skräp och vattenslangar tvärs över green.  Banpersonalen hade paus när vi kom, paus efter nio hål och paus efter ytterligare en 9-hålsrunda. Här är det Fijitime som gäller. Banan bjöd dock på en magnifik utsikt över öarna runt omkring. Här är tillvaron layed-back, och några av båtarna i flottan valde att hoppa av här för att tillbringa mera tid i Fiji och i Söderhavet i allmänhet. Flera väljer att segla till Nya Zealand för att tillbringa vintern där och sedan återuppta kontakten med World Arc Fleet om två år när nästa rally går. Vår färd går vidare mot Vanuatu.

Fiji, Port Denarau

Port Denarau är knutpunkten för alla turistbåtar som går ut till öarna norr om Viti Levu. Det finns många öar och ögrupper och alla ser ut som turistbroschyrer. Kring hamnen har det byggts upp hotellkomplex som Hilton, Sheraton, Westin, Radison, etc, samt riktigt lyxiga villor längs stranden. Det finns också en liten stad med affärer, och massor med restauranter, bl.a Hard Rock Cafe, med live uppträdande varje kväll.  

Årets första golfrunda spelades på Denarau Golfclub. Det finns vattenhinder på 15 av 18 hål, så det gick åt några bollar. För första gången har vi stött på s.k. tidal bunkers, dvs hinder som ibland är ett vattenhinder och ibland en sandbunker. Det hela hänger ihop med att tidvattnet utanför är ca 1,5-2 meter. Man kan alltså välja starttid beroende på om gillar vattenhinder eller sandbunkrar. I mitt fall bör nog valet bli drivingrangen.

Fiji, inomskärs norr om Viti Levu.

Här borde det heta inomrevs, eftersom korallreven är dominerande, och det är de som utgör farorna i navigeringen. Öarna syns, men det gör inte alltid korallreven. En del rev är inte ens utsatta i sjökorten, och en del ligger på fel ställen i sjökortet. Det är vanligt att sjömärken och fyrar som finns på sjökorten inte finns i verkligheten. På ett seminarium fick vi ut en lista på ca 60 olika rev som inte finns utsatta i sjökortet.
Av de tidigare besökta öarna ligger Makogai utanför revet och Naigani innanför. Passagen in är smal och krokig och man måste hela tiden ha utkik på fördäck. Någon nattsegling innanför reven är det därför inte tal om. Det är alltför riskfyllt.

Efter Naigani gick turen till Ellington Wharf. Där ankrade vi upp, och tog en taxi in till staden Rakiraki, en livfull stad med tung indisk prägel, för proviantering.  Vi ankrade sedan upp i Nananu-I-Raki, i skydd för annalkande oväder.  Kvällen tillbringade vi på ”12 moons” med tillhörande hemmafångad fisk, mm.  Ovädret slog till rejält med riktigt hårda vindbyar, och när vi skulle ta jollen hem fann vi den upp och ner, med motorn under vattnet, inga åror och bensindunken flytande i vattnet. Tack och lov låg vi i lä så "12 moons" skeppare kunde skicka ut oss på en lång lina tills vi nådde vår båt. Därefter följde 3 timmars jobb med rengöring av utombordare, oljebyte, rensning av bensinslangar etc. Den funkar nu igen.

Midsommarafton tillbringades i en vik norr om Lautoka, nästan på sedvanligt sätt. Extra stor svensk flagga, blå och gula ballonger, jordgubbstårta, fast utan jordgubbar, drinkar och på anmodan av några besökande båtar även några snapsvisor.

Fiji, Naigani

25 nm från Makugai ligger Naigani, en mycket vacker obebodd ö med skydd för sydosten. Här finns till och med en sandstrand. Annars består stränderna mest av koraller som spolats i land och malts till något som liknar sand. Drama uppstod när familjen May på Anastasia (5 personer, utom fru May som stannade ombord) skulle gå runt ön. Strax innan de nådde runt gick det branta, vassa klippor rakt ner havet, och ett korallrev långt ut. Det fanns inga möjligheter att komma runt och inte tid att gå tillbaka före mörkrets inbrott. Pappa May  lyckades gå över revet och simma runt hörnet för att kalla på hjälp. Jollen ifrån Serendipity hämtade först den som kallat på hjälp, körde sedan runt revet, ca 0,5 nm, för att hämta resten av de nödställda, medan vi hämtade deras jolle inne vid stranden där de lämnat den. Alla kom välbehållna ombord. 15 minuter senare var mörkret totalt.

Fiji, Makugai

Ön Makugai är en tidigare leprakoloni. Den siste leprasjuke dog 1969. Sedan har ön blivit en forskningsstation för musseluppfödning. Här finns meterstora musslor i vattnet utanför bryggan.  Djungelvandringen, á la Indiana Jones, på ca 5 km till byn på andra sidan ön bjöd på en överraskande välskött och välorganiserad skola. På ön finns endast 14 familjer, men många barn. Vi välkomnades efter sedvanlig sevusevu-ceremoni, dvs överlämnande av kavarötter till byhövdingen, med handklappning som följd, först en gång, sedan tre. Lena fick en rejäl genomgång av skolan, eleverna, läroplaner etc. Rapport kommer senare.
För ett antal år sedan bedrevs här också forskning för att avla fram ett tropiskt får. Efter mycket möda och stort besvär och mycket dollar fick man fram ett antal. Prislappen stannade på ca 250000 kr per får. Nu skulle de pytsas ut till potentiella fårfarmare för vidare uppfödning och avel. De flesta gick dock inte till potentilla fårfarmare, utan till prominenta infödingar och andra som behövde smörjas av något skäl.  När uppföljning skedde efter något år fanns endast 5% av fåren kvar. Resten hade slaktats och ätits upp av de prominenta personerna.

Fiji, Vanua Levu, Savusavu

Ytterligare en angöring mitt i natten, bland mängder av korallrev, i avsaknad av på sjökortet utsatta prickar och fyrar. Man är helt utlämnad till en väl fungerande GPS. Ankomsten till Savusavu på ön Vanua Levu gick trots allt enligt planerna.
Majoriteten av Fijis befolkning består utav indier. En stor del är kineser, och fijianerna är alltså i minoritet. På 80-talet tyckte indierna att, eftersom de var i majoritet och har bott på Fiji i fyra generationer, de också skulle ha rösträtt till parlamentet. Fijianerna sa nej, varpå indierna vände sig till samväldeschefen Drottning Elisabeth. Samväldet tog parti för indierna (vad annars skulle man göra?).  Fijianerna begärde då utträde ur samväldet, men fick nej. Tydligen kan man inte lämna samväldet av egen fri vilja, däremot kan man bli utsparkad (Zimbabwe). Staden Savusavu präglas av indier och ser ut som en indisk by. Både Lena och jag lyckades bli magsjuka här. Det måste bero på den indiska präglingen.
Varje ö i söderhavet har sin egen fauna. I Savusavu kom ”flying foxes”, dvs fladdermöss stora som havstrutar flygandes över sittbrunnen på kvällarna.

Tonga

The Kingdom of Tonga är det enda landet i Pacific som aldrig har varit koloniserat. Kungaätten kan spåras tillbaka till 1000-talet.

Vavau är den norra ögruppen i Tonga. Huvudorten heter Neiafu. Det märks att Frankrike inte har sin hand över Tonga, såsom de har över Franska Polynesien. Här är allting lite fattigare, sjaskigare och nedsmutsat. På flera ställen i Franska Polynesien ser man bilvrak. Här på Tonga kör man fortfarande i dem. Någon bilbesiktning finns inte. Det luktar konstant öppen eld. Matlagning sker ofta över öppen eld i trädgårdarna, eller så eldar man sopor. Även här springer mängder av lösa hundar, men här gör de sällskap med tuppar, hönor och grisar.  Man möter grisar på trottoarerna i stan. Om man stjäl en griskulting på gatan, renderar detta i 6 månaders fängelse. Befolkningen är dock lika gästvänlig och trevlig som i övriga söderhavet. Det finns flygförbindelser mellan de största öarna i Tonga. De trafikeras med gamla DC3:or, som pensionerades i Sverige på 60-talet.

Den 2/6 fyllde Gitte på den Kanadensiska båten Gunvor XL 23 år.  Familjen bjöd in alla närvarande båtar (23 personer ifrån 7 olika båtar) till sin X55:a, för vidare transport ut till Mariners Cave.   Här dyker eller snorklar man in i ett svart hål ca 3 meter under vattenytan, och sedan ca 5 meter rakt in i berget. Väl inne öppnar sig en kupol på ca 15*15 meter, ca 20 meter hög och 10 meter djup. Vattnet är naturligtvis kristallklart och ljuset utifrån gör det hela väldigt speciellt. Här sjöng vi Happy birthday för Gitte så det ekade i kupolen.

På söndagen var vi på högmässa i katolska kyrkan. Kyrkan var full till bristningsgränsen och alla damer, från 3 år och uppåt, hade klätt upp sig i sitt blankaste siden, den vackraste sminkningen och de högsta klackarna. Männen var traditionellt klädda med kjol och höftskynke virat runt omkring. De sjöng 5-stämmigt så att taket på kyrkan lyfte, med gåshud som följd.  Det var mäktigt.

Nu har vi 3 dagars segling mot Fiji framför oss.

Tisdagen 29/5 2012

Vart tog den vägen? Vi ankrade utanför Neiafu, i Vavau, i Kungadömet Tonga på kvällen måndagen den 28/5. Morgonen därpå när vi stiger upp är det onsdagen den 30/5!!   
Vart tog tisdagen vägen? Vi hade passerat datumlinjen. Ett naturligt, men märkligt fenomen. Tur att man inte fyller år den dagen (eller otur), eller att det var pensionsutbetalning.

Fenomenet yttrade sig också när Hans dotter Ebba skulle komma på besök i ca två veckor. Hon flög ifrån Geneve den 25/4, mellanlandade i Auckland på Nya Zealand den 26/4, för att därefter landa på Tahiti den 25/4. Gick tiden baklänges då?
I Nuie  var vi 13 timmar efter Sverige, nu är vi helt plötsigt 11 timmar före!!

Vad gjorde ni den 29/5?  Vi gjorde ingenting.

Niue

Världens minsta demokrati, med endast 1250 invånare, varav ca 600 i huvudstaden Alofi. Ön är ca 6 mil i omkrets. År 2004, före cyklonen ”Heta” bodde här ca 6000 personer, men Heta, med 30 meter höga vågor, förstörde en massa hus och infrastruktur. Idag står många hus tomma och övergivna eftersom de flesta invånarna har flyttat till Nya Zeeland. Här finns ingen hamn och ingen jollebrygga, men det finns en pir. Här får man lyfta upp jollen med kran och lägga den på kajen. Båtarna ligger vid bojar utanför kajen. Det finns 20 bojar, så fler båtar går inte att ta emot. Det är inga problem att se botten på 20 meters djup. Sikten under vatten lär kunna bli 75 meter!!

Det finns 6 poliser och 3 polisbilar på ön som nästan är befriad ifrån kriminalitet. Ingen låser sitt hus eller tar ut bilnyckeln ur bilen på kvällen. Det finns dock grannfejder som kan utmynna i att man bränner ner varandras hus. Det finns ett fängelse. Där sitter för närvarande två personer. En mordbrännare och han som sköt mordbrännaren i ryggen.

Niue har en väldigt aktiv yachtklubb. Förmodigen den enda i världen som inte har några båtar. Klubben har 1575 medlemmar, alltså fler än invånare i landet. Undertecknad är naturligtvis en av dessa medlemmar. Yachtklubben leds av några entusiaster som ser till att man trivs på ön.  De ordnar med sightseeing, grillaftnar och dansuppvisningar, etc. Vill man bli hämtad på kajen, VHFar man till yachtklubben och vips blir man skjutsad dit man vill.

Ön är raka motsatsen till Suwarrow som ju är en atoll, dvs en sjunken vulkan. Niue är motsatsen, en upphöjd atoll. Strandkanten är 30 – 50 meter hög runt om ön och helt otillgänglig på det flesta ställen.  Naturen är bedårande vacker och det finns massor av bra dyk- och snorklingsställen.

Dilemmat här är inte hajar, utan ormar. De finns rikligt med sk seakraits. De är ca 1 meter långa och giftigare än kobror. På frågan om det finns serum, blev svaret; Nej, det är ingen ide!! Den som blir biten på 3 meters djup är död när han kommer upp till ytan. De lär dock vara snälla och inte aggressiva. Vi har sett flera stycken runt båten och jollen. Lena vägrade ändå att snorkla här.  Vid mitt snorklingstillfälle hörde jag plötsligt rop ifrån klippan; orm, Schlange, snake…  När jag vred på huvudet såg jag en på ca 2 meters håll. Den var väldigt vacker, svart och gul-randig, men man vill ändå ha den på lite avstånd.

Suwarrow, Cook Islands

Den ryske fältmarshalken Suvarov lyckades vinna ett par slag med sin här, mot Napoleon i slutet av 1700-talet. Som belöning fick han ett fartyg uppkallat efter sig, Suvarov. Detta fartyg upptäckte i början av 1800-talet en hitintills okänd atoll, som fick namnet Suvarov. Stavningen har numera amerikaniserats till Suwarrow.

Vattnet här är det klaraste och renaste hitintills. Man ser botten på 18 meters djup!! Så fort vi hade kastat ankar, kom en välkomstkommittee med 6 st blacktip reefsharks och cirklade runt båten. Det efterlängtade badet och snorklingen fick vänta lite.
När Lena senare skulle ta ett dopp ifrån akterdäck möttes hon av en 1,5 meters haj. Det blev en dusch ombord istället.

Suwarrow är idag Cook Islands viktigaste nationalpark. Parken vaktas av 2 personer, 6 månader om året. När vi kom var de inte här. Däremot finns ett anslag på Anchorage Island med parkens regler. Man får i princip inte göra någonting. Grill-och drinkpartyt på stranden på kvällen med några av de andra båtarna i gänget var ett klart regelbrott.

Tom Neale ifrån Nya Zeeland, valde på 50-talet denna ö som sitt hem. Han valde att leva här ensam i sammanlagt 6 år. I boken ”An Island to oneself” beskriver han sitt liv här. Hans hus och trädgård finns kvar, även om lite skamfilat, och hans vardagsrum har utvecklats till ett seglarbibliotek. Här lämnar man sina lästa böcker och plockar till sig några olästa.

Besöket på Bird Island, en närliggande motu, är en dröm för ornitologer, med många ovanliga arter.

Ena kvällen bjöd Anastasia, en 53-fots katamaran in till cocktailparty ombord. Det var inga problem att hysa 30 personer. Man kunde dansa både i sittbrunnen, i salongen och på fördäck.

Suwarrow är definitivt en av höjdpunkterna på resan så här långt, men tacka vet jag Sonaholm.

Bora Bora, Franska Polynesien

Kryssningsfartygens Mecca. Här avlöser de varandra med en farlig fart, det ena efter det andra. I huvudorten Vaitera släpps alla dollarturister lösa med siktet inställt på pärlbutikerna. Ungefär var tredje affär längs huvudgatan är en pärlbutik. Dessutom kan man köpa dem på marknaden. Restauranter och barer finns inte så många, men de som finns är bra. Speciellt bra är Bloody Marys, etablerat 1979, strax utanför stan, givetvis känd för sina Bloody Marys, och jag kan rapportera att dom håller måttet. Priset är endast XPF 1000 (ca 75 kronor) Helt OK enligt Bora Boriska mått. Kändislistan och fotogalleriet utanför är gigantiskt.  

Cykelrundturen runt ön (32 km) visade att södra delen liknar just det söderhavsparadis som syns på foton och turistbroschyrer, med sandstränder med 30 grader C, flotta hotell etc. Norra delen är baksidan.  Här finns fortfarande en massa bil- och båtvrak, uttjänta tvättmaskiner och annat bråte längs vägarna och på tomterna.

Bäst av allt var emellertid att World Arc´s dinghytävling vanns av Working on a Dream. Vår taktik, att knycka alla de övriga ekipagens paddlar höll. Dessutom, vana kappseglare som vi ju är, kunde vi läsa banbeskrivningen.

På söndag den 13/5 går starten för nästa delsträcka, till Vavau på Tonga, via Suwarow, Cook Islands, och Niue.

Franska Polynesien, Society Islands (Sällskapsöarna)

Raiatea

Efter en nattsegling nådde vi Raiatea och ankrade upp i en lämplig vik. Jolleturen uppför floden var av det annorlunda slaget. Efter ca 500 meter fanns ett kokosnötstånd där man kunde köpa kokosnötter. Efter ytterligare några hundra meter fanns en botanisk trädgård. Den självpåtagna guiden ville att vi skulle lämna jollen och vada med vatten upp till midjan i en mörkbrun sörja. Det ville vi inte så vi anvisades en annan väg.   Den botaniska trädgården hade mycket vackra blommor, träd, buskar och frukter. Det kostade inget inträde, men vi fick en klase bananer för att vi kom. Kokosnöten kostade 6 kronor.

Efter ett besök på Polynesiens största marae (arkeologisk fyndighet med byggnadsverk och offerplatser ifrån 16- och 1700 talen) styrde vi mot Uturoa, den största staden på ön.  Idag skulle vi fylla på förråden av bland annat öl och vin etc. Döm om vår förvåning när vi fick höra att just idag är det förbjudet att sälja alkohol i affärer och barer. Anledningen är att det är val i Frankrike i dag. Alla polynesier har rösträtt i det franska valet och kampanjen mellan Sarkozy och Hollande märks tydligt.  Här finns två fraktioner, de som vill bli självständiga ifrån Frankrike och de som inte vill. Vi köper ölen i morgon istället.

På eftermiddagen tog vi jollen ut till en motu för lite snorkling och bad. Jag lånade ut min snorklingsutrustning till Lena. Jag fick inte tillbaka den. Nu har Lena också blivit snorklare.

Franska Polynesien, Society Islands (Sällskapsöarna)

Moorea

Endast ca 30 nm från Tahiti ligger Moorea, den kanske vackraste platsen hitintills under resan. På norra sidan ligger två djupa bukter, Cooks Bay och Opunohu Bay.  Det är inte konstigt att flera filmproducenter har valt dessa bukter som inspelningsplats. Bland annat South Pacific ifrån 1958 baserad på musicalen med samma namn och James A Micheners bok Tales of the South Pacific. Också Myteriet på Bounty med Mel Gibson ifrån 1983 spelades in här.  På kustremsan i norr finns några förnämliga hotell, med bungalows ut i vattnet. Man kan sitta på sin veranda och beskåda delfiner, hajar, rockor och sköldpaddor. Det kostar 500 kronor att bada i poolen om man inte är hotellgäst.  En alldeles speciell upplevelse var att bada med vilda stingrays, ca 1 meter i diameter, och mata dem ur handen. De låter sig välvilligt klappas på både över och undersida. Det känns ungefär som en flundra. Detta är ett ställe dit man kan tänka sig att åka tillbaka till.

Franska Polynesien, Society Islands (Sällskapsöarna)

Vägen hit, ca 230 nm, blev en utav de jobbigaste överfarterna, med squalls en gång i kvarten under hela natten. De värsta nådde vindstyrka på över 40 knop. De sista fem timmarna bjöd dessbättre på en fantastisk slör i ca 10 -11 knop. Det är då båten är som bäst. Vi nådde fram till Papeete på Tahiti strax efter mörkrets inbrott.

Tahiti

Papeete, (uttalas papiéte av lokalbefolkningen), med ca 30000 invånare, är en storstad jämfört med vad vi tidigare sett av Franska Polynesien, men så är det också centrum i Stilla Havet. Vi ligger förtöjda mitt i stan med massor av kryssningstrafik och lokaltrafik till de närliggande öarna.  I Papeete finns allt. Alla modekedjorna finns här, MacDonalds, Intersport etc, men prisnivån i stan är högre än i Sverige. Det finns ett undantag, nämligen tandläkarbesöket som jag var tvungen att göra till följd av en tappad plomb. Röntgen, borrning och fyllning med kompositmaterial kostade endast 600 kr. Kanske fick jag rabatt eftersom tandsköterskan/receptionisten/kassörskan (importerad ifrån Kina) var genomförkyld och nös och snörvlade utan munskydd under hela operationen. Tandläkaren, Dr LeFevre, tuggade tuggummi hela tiden, och var av den okänsliga, hårdhänta typen. Tacka vet jag Folke.  Utsikten ifrån tandläkarstolen var emellertid magnifik, Mooreas siluett samt hamninloppet till Papeete kändes lugnande. Tre dagar senare var jag tillbaka hos Dr Lefevre, eftersom plomben trillade ut. Denna gång var det tandläkaren själv som nös och hostade utan munskydd!!

I onsdags, den 25/4, kom Lena. Hon skall följa med ända till Australien. Det skall bli kul att dela upplevelser och erfarenheter med henne. Hon hade med sig regnväder (det har regnat i 4 dagar nu), men också lite svenskt godis och lite böcker ifrån Sverige. Vi har inte setts på fyra månader, men hon har blivit väl omhändertagen av goda vänner i Sverige.

Det tahitiska språket är intressant så till vida att det finns endast 13 bokstäver i alfabetet, A,E,I,O,U,F,H,M,N,R,S,T,V. Detta gör språket svårt att förstå, och för att förstå varandra måste varje vokal och stavelse uttalas för sig. Diftonger finns inte, och det förkommer aldrig två konsonanter i rad.  Det finns en förstad till Papeete som heter Faaa, (3 a i rad), och uttalas Faáa (samma betoning som ”tomater”).

I Tahiti News kunde man idag läsa att en fransk turist på Nuku Hiva, (där tysken försvann för två år sedan) har omkommit utav att ha fått en kokosnöt i huvudet, dessutom på årsdagen av tyskens försvinnande.  Detta är den i särklass vanligast dödsorsaken i Marquesas, vanligare än bilolyckor. Kokospalmerna finns i mängder längs vägarna. Varje kokospalm kan innehålla upp till 30 kokosnötter, och palmerna är upp till 20 meter höga. En kokosnöt väger 1 – 2 kg.

Franska Polynesien, Tuamotos

Efter 3,5 dygns segling nådde vi atollen Kuaehi och byn Tearavero. Det är samma världsdel, Oceanien, och samma land (territorium), Franska Polynesien, men en helt annan värld. Borta är alla de höga bergen och dramatiska klipporna och branterna och den lummiga grönskan i Marquesas. I stället har vi nått atollvärlden, med ringar av öar (motus) och korallrev, på sin höjd 2 meter över havet, fullt av kokospalmer och stränder.

Kuaehi

Alla atoller består utav en ring av öar (motus) i kombination med korallrev. De flesta atoller har endast en öppning. Kuaehi har en enkel passage in till atollen, en av de bredaste, men ändå var det dramatiskt att ta sig igenom. Man måste passa tidvattnet. Vi var ca en timme tidiga och båten kastades som en vante i de starka strömmarna inte särskilt långt ifrån de vassa reven. Kuaehi är en relativt liten atoll men man kan inte se tvärs över. Den är ca 10 nm tvärs över. Väl inne i atollen är det helt fritt ifrån Stilla Havets dyningar och båten ligger helt stilla för ankar. I byn Tearavero finns en kyrka, en skola och en affär. Det finns dessutom en flygplats. Det finns ca 50 bilar bland byns ca 400 innevånare. På huvudgatan finns ett antal vägbulor för att hålla hastigheten nere. Invånarna är vänliga och verkar vara ganska välmående här också. Det finns ”bilburen ungdom” som kör sin ”raggarrunda” på kvällen på strandvägen samt vägen runt kyrkogården och boulebanan. Tacka vet jag raggarrundorna runt torget i Karlshamn, framför allt de på 60-talet.

Toau

Efter en natts segling kom vi till atollen Toau.  Här finns ingen sedvanlig öppning i atollen, utan en bukt i korallrevet. Det är ändå starka strömmar i öppningen till bukten. Här finns plats för ca 10 båtar. Man ligger på svaj på utlagda bojar. Vattnet är kristallklart och man kan se botten på 10 meters djup. Snorkling och dykning är av hög kvalitet.  Det bor två personer i ”byn”, Valentina och Gaston. Dom grillar en fantastisk hemmafångad hummer med tillbehör till det facila priset av 3000 XPF (ca 200 SEK). Här kan man också köpa pärlor som Gaston medelst fridykning har hämtat på a 15 meters djup.   Dom har fyra hundar varav den ena går ut i vattnet och jagar bort alla hajar och rockor som kommer för nära. Detta är en lugn och avkopplande miljö och här stannar vi några dagar. Trots att det endast bor två personer i byn finns här en av fransmännen utplacerad telefonkiosk. Den fungera inte, så Gaston har funderat på att bygga om den till dusch.

Fakarava

Den tredje atollen, och förmodligen den sista, nåddes efter en lugn dag på sjön. Fakarava är den näst största atollen i Tuamotos, ca 30 nm tvärs över, och ligger i närheten av paradiset. Det bor ca 600 personer i huvudbyn Rotoava. Åter igen, lugn och avspänd miljö, med vänliga och trevliga människor. Hajarna har blivit större, ca 2 meter. På kvällsrestauranten längs strandkanten simmar dom strax nedanför fötterna när man sitter och äter. Kvällens hajspaning ifrån kajbaren gav emellertid dålig utdelning, endast en liten fena.

Fransmännen tycks ibland ta sitt ansvar. Det finns en ”France telecom” telefonkiosk per varje 200 meter, trots att mobiltelefoni fungerar alldeles utmärkt. Det finns också en polis med tillhörande polisbil på dessa 600 innevånare!! De flesta innevånare är antingen barn, föräldrar till barn, eller gamla.  Ungdomarna flyr till storstaden som i detta fall är Papeete på Tahiti. Här kan man utbilda sig eller skaffa jobb. Det finns ett gäng som påminner om ett A-lag. Kanske det är därför det finns en polis.

Franska Polynesien, Marquesas

Franska Polynesien består utav fyra olika ögrupper, Marquesas, Tuamotos, Society Island och
Austral Islands. Den första vi besöker är Marquesas, och ön Hiva Oa.

Det är dyrt i Polynesien. En hushållsrulle kostar ca 45 SEK, en 33 cl Tahitian ölburk kostar 20 kronor, Johnie Walker red label, 75 cl kostar ca 400 kronor. Det finns ingen inkomstskatt, men importskatterna är höga och alkoholskatten likaså. Alla fyra ögrupperna i franska Polynesien har sitt eget språk, utöver franskan, och alla olika öar har sina egna dialekter.

Marquesas
Hiva Oa
Vilket vackert namn, Hiva Oa. Det är marquesiska och betyder Lång Takås. Alla ö-namn i Marquesas syftar på delar av hus. Ön är lika vacker som det låter, med höga branta berg med mycket grönska. Även invånarna är vackra, och till och med deras tatueringar pryder sin plats på både män och kvinnor.  Det tycks vara ett välmående folk. Hiva Oa var kannibalismens högborg, och här slutade man äta folk för ca 100 år sedan.
Vi besökte några små byar på nordkusten, vars namn inte går att uttala (mest vokaler), och som var det mest isolerade man kan tänka sig.  Serpentinvägarna, med flera hundra meter stup rätt ner i Stilla Havet, var dessutom till hälften försvunna i de häftiga regnskurar som kommer med jämna mellanrum. Det framgår med all önskvärd tydlighet varför man inte har vanliga bilar här. Allt som går på fyra hjul här är pickups eller suvar, och alla har 4wd.  Något annat går inte att ta sig fram med utanför byarna.

Nuku Hiva
Nuku Hiva är den största ön i Marquesas, med Huvudstaden Taiohae. Ön har samma prägel som Hiva Oa, dvs höga branta berg, med mycket grönska. Även här tycks folk vara tämligen välmående. Namnet Nuku Hiva betyder läkt, som man sedan lägger takbeläggning på.
Viken strax bredvid, Hakkaou, är nästan omöjlig att hitta in i om man inte har GPS. Den ligger väldigt skyddad ifrån swells, och är omgiven av höga, branta berg med vassa bergsryggar, som taget ur ett sagolandskap, helt obeskrivligt vackert. När man går längs huvudstigen i byn ropar innevånarna in en och bjuder på frukt eller middag. Det finns inga vägar här, men det finns några bilar. De används endast till att hämta bananer med. Alla hushåll i byn, 5 st, har hundar, hästar och höns. Alla springer lösa. Det finns inga hundraser här, eller lika många som det finns hundar.
Promenaden på ca 2 timmar till världens 3:e högsta vattenfall, långt inne i djungeln, genom bananplantager, över floder, med en massa tikies längs stigen påminde om en Indiana Jones-film. Jag trodde att sådan natur bara existerade på film eller i sagovärlden.
En tysk turist dog här för endast två år sedan i samband med getjakt tillsammans med en inföding. Av någon anledning brändes kroppen (eller grillades). Spekulationerna kom genast igång om huruvida kannibalerna hade påbörjat sitt återtåg.  Jaktkamraten lär sitta i fängelse, och tyskens fru lär ha haft väldigt trevligt i byn dagen efter försvinnandet!!!

Ifrån Hakkaou gick vi till Controller Bay, fortfarande på ön Nuku Hiva. Efter kvällens restaurantbesök uppe i byn fick vi skjuts ner till hamnen av restaurantägarinnan. Alla är väldigt vänliga och serviceinriktade och kannibalvarningen tycks vara överflödig.

I morgon, måndag den 2/4, bär det iväg till Tuamotos. Det ta 3-4 dygn att komma dit, och kanske har vi inte riktiga internetförbindelser förrän vi kommer till Tahiti ca den 20-21/4.

Den 23/4 skall båten lyftas upp på land i marinan på Tahiti för bottenrengöring och diverse andra serviceåtgärder, och den 25/4 kommer Lena.

Vi har just fått höra att luft (ca 35C i skuggan) och vattentemperaturerna (30-31C) är ovanlig höga för säsongen, och därför är en cyklonvarning utfärdad för Tuamotos, dit vi är på väg. Det är ca 600 nm bort, så vi kanske dröjer oss kvar här uppe i Marquesas några dagar extra. I Marquesas har det aldrig förekommit några cykloner.

Galapagos - Marquesas

3000 nm rakt ut i Stilla Havet. Som jämförelse kan nämnas att det är ca 250 nm från Karlshamn till Stockholm, eller 50 nm från Karlshamn till Bornholm. När man är halvvägs, är man på den punkt på jorden som ligger längst ifrån något land eller någon ö. Länsförsäkringar kan andas ut, dom behöver inte hämta mig med helikopter eller räddningskryssare 1500 nm från land.

Överfarten tog 18 dagar och 6 timmar. Detta får betraktas som ganska snabbt. Vi seglade mer än 200 nm per dygn i 7 dygn. Vi har fått många beundrande kommentarer ifrån våra medseglare.  Båten behöver lite vind och är fantastiskt stabil med spinnakern. När vi susar fram i 10-11 knop och skummet yr och fräser är seglingen som bäst, så kallad champagnesegling.

De två första dagarna och nätterna hade vi några båtar inom synhåll, därefter var det tomt. Inte en segelbåt eller fartyg eller flygplan, bara Stilla Havet.  Det enda som händer är flygfisk. Det kryllar av dom och varje morgon får vi rensa däcket ifrån dom. En hittade vägen in genom takluckan över pentryt och landade sånär direkt i stekpannan. Det finns också flying squids som också landar på däck, dock ej lika många.

Dagarna är indelade i 3-timmarsskift. Man har vakten i 3 timmar, dvs man ansvarar för utkik, navigering och båtens trim. Därefter är man ledig i 6 timmar, för mat, sömn, båtvård, etc. Det är bra om man gillar böcker.

Nu har vi nått en ny världsdel, Oceanien, och vår rutt tar oss först till Hiva Oa, Marquesöarna i Franska Polynesien, väldigt olikt både Latinamerika och Galapagos.

Galapagos

Galapagosöarna är omgärdat av byråkrati. Hela ögruppen betraktas som nationalpark, och mycket restriktioner gäller. Vi har via WARC fått tillstånd att besöka fyra öar, San Christobal, Floreana, Isabela och Santa Cruz. Vi är lyckligt lottade. Om man kommer oorganiserat gäller bara San Christobal och Santa Cruz. Det kostar 110 USD att få sitt visum. Dessutom måste man alltid ha med sig diverse handlingar som visar att man har gjort rätt för sig.

San Christobal

Huvudstaden, Baquerizo Moreno, är alldeles förtjusande med en jättefin strandpromenad. Det är bara sjölejonen som ligger på trottoarerna och i parkerna och luktar illa som stör bilden.

Runt udden ifrån vår ankarplats ligger suveräna snorkling- och dykställen, bland annat den berömda Kicker Rock. Jag har fotograferat sjölejon, hajar oh sköldpaddor i sin naturliga miljö, en häftig upplevelse. Jag har blivit snorklare på nytt.

Surfarna, dom riktiga alltså, inte vind, får också lystmäte tillfredsställt. På nätterna hör vi när vågorna rullar in på andra sidan udden, Det är mäktigt.  Här finns ingen dingydock, så det går inte att lägga till med jollen. Istället finns det sjötaxi. Man ropar på VHFen och vips kommer det en sjötaxi och plockar upp och kör oss till ”taxistationen”. Det kostar 0,60 USD per person.
Besöket hos den lokal frisören går upp i topp som den billigaste, 5 USD. Det slår både Zsigetsentmiklos i Úngern, Indien, Josef i Centrumhuset och brorsans frisör Ross i New York. Dessutom var det "The girl with the dragon tatoo" som klippte.

Den officiella valutan här är för övrigt USD precis som i Panama.

Floreana

En relativt stor ö, men endast en liten by, Velasco Ibarra. Här bor ca 100 personer varav 30 är barn och går i skolan, väldigt isolerat ifrån resten av Galapagos. Den första personen som föddes på ön 1933, hette Rolf Willner och föddes av tyska föräldrar i en grotta i bergen. Således finns här en tysk restaurant som serverar soppor och fisk.  På 1930-talet kom en österikisk dam hit med sina tre älskare. Hon utsåg sig själv till baronessa. Detta gillades inte av befolkningen och snart försvann den ene älskaren. Den andra förgiftades och till slut försvann också baronessan och den siste älskaren. Historien förtäljer inte vart dom tog vägen…

Här finns ingen marina och ingen jollebygga, så tilläggningen med jolle är knepig.  En trasig cementramp med armeringsjärn som sticker ut, i kombination med tidvattenvågor som vräker in gör landstigningen till ett äventyr. Hamnkapten och övriga invånare tycks inte inse att detta är ett problem. Dom bara ler glatt och hälsar oss välkomna. Här på Galapagos måste man klarera in och ut mellan varje ö. Man måste i förväg tala om vilken dag man kommer till en viss ö och vilken dag man tänker segla vidare. Allt registreras och en massa papper stämplas och allting kostar naturligtvis en massa USD. När väl inklareringsproceduren är klar ordnar sig allt.  Snorkelturen till Devils Crown bland hajar och andra färglada fiskar och besöket i Postoffice Bay var en höjdare. Jag postade brev till flickorna. Vi får se om och när dom kommer fram. Hajarna var lite mindre än de vi sett tidigare och de såg snälla ut. Jag lyckades till och med fånga en på bild med min undervattenskamera.

Isla Isabela

Om San Christobal är sjölejonens ö, så är Isabela iguanernas. Här samsas de med sjölejonen om parkbänkar och bryggor. På Iguano bar klev en ca 70cm lång iguano in bland bord och stolar där vi satt och svalkade oss. De finns i mängder överallt. De har en egen sandstrand som enbart är avsedd för dem. Deras strand är större än turisternas strax bredvid.

Isabela är också vulkanernas ö. Här finns massor, varav en del är aktiva. Det senast utbrottet ägde rum 2008 i Sierra Negro-vulkanen. Kratern är 10 km i diameter, så utbrottet syntes inte så mycket men höjde kraterns botten med 5 meter. Man kan gå på lavaströmmarna och fortfarande känna värme.

Snorklingen är häftig , rockor, white tip tigershark, sjölejon och sköldpaddor.

Det var så sant. Isla Isabela är också flugornas ö. Det skall bli skönt att komma härifrån.

Santa Cruz.

Huvudstaden Puerto Ayora känns nästan som en storstad med shoppinggator, massor med restauranter och välfungerande sjötaxi. Det finns till och med 3-våningshus. Sjötaxin har till skillnad ifrån sjötaxin på San Christobal, lanternor och flytvästar.

Självklart så finns här sköldpaddor. Här finns ”Lonesome Georg”.   Varje Galapagosö har ju sin egen sköldpaddsart, allt enligt Darwins teorier.  Härom året när ett vulkanutbrott drabbade en av öarna med en massa lavaströmmar som rann ner för bergssluttningarna försvann alla sköldpaddor utom en. Man lyckades rädda Lonesome Georg. Han är ca 150 år gammal och fortfarande viril, men alla parningsförsök med andra arter har misslyckats. Äggen blir inte befruktade. Det blir inget. Lonesome Georg finns nu här på Santa Cruz för allmänt beskådande. Den siste av sin art. Konstig tanke…

Den Equadorianska byråkratin gör sig gällande. När vi tog taxi till bensinmacken för att fylla på de sista dunkarna med diesel och bensin, fick vi besked om att först måste vi köpa ett tillstånd hos hamnkapten och fylla i en lång krånglig blankett, sedan kan vi komma tillbaka till macken och tanka. Den normala tankningen av diesel ägde rum igår och funkar så att först måste man tala om hur mycket diesel man vill ha, och betala kontant för detta. Dagen efter kommer tankningsbåten med en massa fat som töms i båten det ena efter det andra tills vi har fått beställd kvantitet. Om det inte skulle få plats får man inga pengar tillbaka.

I morgon 2012-03-04 går starten för nästa etapp till Marquesöarna. 2-3 veckor till havs, sedan väntar en annan del av världen. Tidsskillnaden ökar ifrån 7 timmar till 10 timmar. Det blir till och med knepigt att skypa…  

Nu väntar havet. Första dygnet har vi synlig kontakt med några båtar (29 stycken på startlinjen). Andra dygnet kanske vi ser ett segel eller en lanterna på natten.  Sedan är det bara vi…

Las Perlas - Galapagos

850 nm, och jag kan rapportera att Stilla Havet är verkligen stilla. Vi tog starten på Contadora och hängde med bra första dygnet så länge det blåste. Sedan försvann vinden…  Vi var ändå framme på stipulerad tid, ca 1 vecka. ”Champagnesegling” med sol, spinnaker och delfiner på dagarna och motorgång på nätterna.

Det händer inte så mycket på havet. Tiden går åt till att äta, sova och 3-timmarspassen. Det blir en del böcker.  Jag har bland annat läst en bok som heter ”Plastic Ocean”, och som handlar om nedskräpningen av oceanerna.  Det är verkligen skrämmande läsning. Det finns en plastskräpansamling i norra Stilla Havet, som är stor som Texas och som bara växer.  Skräpet finns över allt, i Caribien, San Blas och Las Perlas. Det som på läsidan och i reklambroschyrerna ser ut att vara en paradisö med kokospalmer och vita sandstränder och kristallklart vatten, är på lovartsidan full med plastsopor. Endast Panamakanalen är ren. Man ser ideligen plastskräp som flyter förbi. Härom natten fastnade en plastsäck i propellern.  Det kändes som en stöt i båten.  Rpm minskade med ca 300 och båten började vibrera och skaka. Efter diverse fram och back var problemet tillfälligt löst, och vi kunde fortsätta resan. Vid framkomst till Galapagos visade det sig att halva säcken satt kvar. Vi fiskade upp en hink full med plastskräp och repändar. Detta har vi släpat med oss i ca 400 nm.

De långa dagarna bjuder ändå på ett och annat. Vi har sett en haj, med en otäckt vickande fena på ryggen. Den såg arg och hungrig ut. Vi badade inte. Vi har också sett en hoppande svärdfisk ca 2,5 meter inklusive svärd. Några havssköldpaddor, varav en med en snålskjutsåkande havssula på ryggen. Delfinerna är pålitliga. Dom kommer med jämna mellanrum och visar upp sig. Senast var det ett stim på ca 25-30 stycken. Två måsfåglar åkte snålskjuts med oss nästan en hel dag. Dom blev tamare och tamare, men skräpade ner en del. Problemet löste sig med en riklig squall på natten. Squalls är små lokala regnoväder, med mycket regn och vind, och ibland med blixt och dunder. De går över på 10 minuter- en halvtimme. De kan vara otrevliga, men båten sköljs ren ifrån salt och fågelskit.

Ekvatorn passerades den 15/2-2012 kl 15.46 Galapagostid. (21.46 svensk tid)

Väl framme i Baquerizo Moreno på ön San Christobal har vi gjort bekantskap med sjölejonen. De finns över allt i mängder. De klättrar upp på akterdäck på gästande segelbåtar och i gummijollar och ligger och latar sig och solar och luktar illa och låter illa. I stan ligger de på trottoarerna och i parkerna och till och med på parkbänkarna. De bryr sig inte om att det finns människor i närheten. Detta är sjölejonens ö. Vi människor är bara i vägen.

Las Perlas

Vid lunchtid den 2/2 kastade vi loss ifrån La Playita i Amador (förstad till Panama City), med kurs på Las Perlas (Pärlöarna) , ca 35 nm söder ut. Vi kom fram till Contadora Island på kvällen och ankrade upp.  Contadora är Panamas gräddhylla. Det finns bara stora fina villor och allt är rent och snyggt till skillnad från en del andra öar som är ganska nedskräpade.

Las Perlas är känt just för sina fina pärlor. Här hittades den största pärlan i världshistorien, Peregrinopärlan (31 karat och päronformad) på 1500-talet. Slaven som hittade den frigavs. Pärlan har sedan vandrat runt bland kungahusen i England och Spanien, Napoleon, samt hos olika pirater, etc, etc. Pärlan var försvunnen i många år, för att sedan dyka upp igen. På 1960-talet köpte Richard Burton den till sin fru Elisabeth Taylor för USD 37000. Så sent som november 2011 såldes pärlan på auktion på Christies för 11,8 millioner USD till en okänd köpare. Vi har plockat fram våra cyklop, men ingen lycka ännu.

Det var också hit till Contadora Island Shahen av Iran flydde när ayatollorna tog över makten i Iran 1979. Hans hus är mycket insynsskyddat, och man kan endast se en del av det från stranden. Han var för övrigt granne med Jimmy Carter.

Den 3/2 gick vi vidare till Isla Canas och Isla del Rey, med besök i en infödingsby. Befolkningen är inte indianer, utan ättlingar till slavarna som spanjorerna förde med sig hit på 1500-talet. Dom är kolsvarta och har sitt eget språk. På Isla del Telmo finns en ilandfluten u-båt, ca 10 meter lång. Den har legat där sedan 1914, alltså sedan första världskriget. Inte mycket återstår, men det framgår tydligt att det är en u-båt. Ingen vet hur den kom dit eller var den kom ifrån, eller vad den gjorde där.  Åtskilliga forskare har besökt den för att utröna fakta om den, men utan framgång. Gåtan kvarstår, ingen vet någonting. Den bara ligger där och rostar upp.

I morgon den 9/2 går starten för etapp 2, till Galapagos. Överfarten tar ca 1 vecka, och sedan har vi ca 2 veckor på oss att kajka runt där, dock med rätt mycket restriktioner. Vi får bara besöka fyra öar. På alla andra råder turist oh besöksförbud. Nästa inlägg kommer således ifrån Galapagos. Till dess, ha det så bra.

Panama City

Panama City är en omväxlande stad. Det finns en modern del med många skyskrapor och häftig skyline. Här bygger man just nu ett nytt Hilton som kommer att bli Latinamerikas högsta byggnad med ca 90 våningar. Donald Trump har sin egen skrapa här också. Det finns ett modernt finanscenter etc.  Det finns också en kolonial del av staden. Här måste man renovera alla gamla byggnader.  Ingenting får rivas. Det blir charmigt och tilltalande. Givetvis finns också en baksida med mycket slum och kriminalitet. Vi åkte taxi till postkontoret där och taxichauffören insisterade på att eskortera oss ifrån bilen in till postkontoret.   Det finns också mycket historiska monument och byggnadsrester ifrån kolonialismen. Allting är billigt här, och Panama håller på att bli en ny shoppingmetropol.

Ca 1 timmes bussfärd ifrån city kan man besöka Embera-indianernas by ute i djungeln. Man får åka urholkad trädstam med 15 hästars Yamaha långt upp på Chagre River. Här kan man bada i vattenfall, titta på jättestora spindlar och lyssna på papegojor och kolibrier.  Ganska turistiskt men mycket intressant.

Det finns en baksida till. Det är alldeles för varmt, 30-34 på dagarna, ingen vind och ingen skugga. Det är för varmt i båten och inga badmöjligheter i närheten.  Kvällarna och nätterna bjuder på lite svalka, ca 26 grader. Det bästa man kan göra är att uppsöka luftkonditionerade affärer oh barer, vilket i och för sig inte är så illa.

Panamakanalen

På vägen till Shelter Bay stannade vi en natt i en stad på fastlandet som heter Portobello. Historiskt intressant så tillvida Christoffer Columbus har legat där för ca 500 år sedan.  I tullhuset som är ifrån 1600-talet har 1/3 del av allt guld som fraktades till Nordamerika förtullats.  Den ligger i en mycket skyddad vik, full av befästningar ifrån 1600-talet och senare, och i dag populär bland Caribean seglare, i övrigt var staden bedrövlig. Den välkände piraten Henry Morgan har också haft sitt tillhåll här.  Det finns ingen marina utan man ligger på svaj.  Det finns ingen organiserad sophämtning, utan folk slänger sina sopor där det finns plats. Bilvrak runt varje hörn, och definitivt inget ställe att gå ut i efter mörkrets inbrott.  Restauranten på dingydocken var emellertid utsökt.

Shelter Bay är en modern marina med alla faciliteter, inkl internet.  Tre dagar med mestadels kanalförberedelser. Det kom en gubbe med grova tampar och fendrar (Plastinklädda bildäck) att användas vid slussningarna. Sedan kom det en annan och frågade allt om båten; längd, bredd, djup,  hästkrafter, maxfart, marschfart, rpm vid max och marschfart, septitank, etc, etc… Dag tre anvisades vi en ankringsplats i avvaktan på att en ”admeasurer” skulle komma och lotsa oss genom kanalen.  En admeasurer är inte lots, men har tillstånd att lotsa båtar upp till 65 meter, samt att bedöma om båtarna är lämpliga för genomfarten.  Admeasurern är med genom de tre första slussarna upp till Gatun Lake.  Därefter sticker han hem, och vi ankrar upp för natten strax bakom slussarna. KL 0600 morgonen därpå kommer en annan admeasurer och följer med hela vägen genom kanalen och nerför de tre sista slussarna, ända till La Playita Marina, Panama City, där vi nu ligger på svaj, en resa på ca 8 timmar. Det ingår också att admeasurern skall ha frukost, lunch och middag + fika vid lämpliga tillfällen.

Här i Panama city, skall vi ligga i ca en vecka. Här finns bra shoppingmöjligheter, tillgång till diesel, vatten och proviant. Här skall vi proviantera så att det räcker till Marquesöarna, med möjlighet till påfyllning på Galapagos. Här är allt billigt. Panama börjar bli känt som ett shoppingeldorado.
Dessvärre har vi inget internet, så man är hänvisad till olika wifi-areas i omgivningen.

Klockan är 2100 lokal tid en 24/1, och 0300 svensk tid den 25/1.

St Lucia - San Blas, Panama

Starten gick ifrån St Lucia kl 1200 söndagen den 8/1. Ca 30 båtar på startlinjen. En del var inte färdigutrustade, en del fick inte godkänt i säkerhetskontrollen och del skall ansluta i San Blas.

Det blåste nästan kuling så vi startade med två rev i storen.  Dag två slog vi ut reven och de kommande två dygnen var riktigt angenäma.  Tradewinds med 10-15 m/sek.  Dygn 4 -6 bjöd på betydligt hårdare vindar med byar upp till 25 m/sek, och en våg höjd på ca 3-4 meter, ibland 5. Särskilt besvärligt var den natten när vi inte hade någon måne. Det var kolsvart och man kunde bara höra de stora vågorna och brottsjöarna.  Tretimmarspassen funkar bra. Man har vakten i tre timmar och är sedan ledig i sex, för sömn, böcker eller matlagning.  Inga allvarligare incidenter inträffade. Båten är välutrustad, och seglas med förstånd, så allt gick bra. Ett par brottsjöar fyllde sittbrunnen, och Hanna blev genomsur inifrån och ut. En flygfisk landade brevid Hanna och en annan hittade vi på däck när vi kom fram till San Blas. Tilläggas bör att trots segling dygnet runt i hårt väder har vi genomfört våra vaktpass barfota, iklädda endast shorts och t-shirt + flytväst och sele, åtminstone på nätterna. Dygnstemperturen pendlar mellan 25 och 30, och vattentemperaturen mellan 26 och 27.  Vi fryser inte.

Höjdpunkterna på etappen var en delfinuppvisning dygn två.   De simmar bredvid och runt båten, och de tycks se dig i ögonen.   Till skillnad ifrån de delfiner jag sett tidigare i medelhavet och Biscaya avslutade dessa med ca två meter höga hopp med volter för att sedan försvinna tillbaka till sin värld. Sista dygnet kom ett gäng till och välkomnade oss till Panama. Samma show på slutet, men denna gång avslutades med att två delfiner gjorde några ca en meter höga hopp över vattenytan i perfekt harmoni, precis som på en Disneyfilm.  Jag är övertygad om de försöker kommunicera med oss.  Delfiner (eller dolfiner som de heter hos svenska hollywoodfruar) är definitivt mitt favoritdjur på havet.

Dygn 7 var åter lugnare och vi angjorde San Blasöarna på söndagkväll den 16/1. Vi ankrade upp innanför Hollandes Keys, en mycket vacker ögrupp med massor av kokospalmer och andra exotiska växter.  I morgon den 17/1 går vi till Porvenir island för inklarering i Panama, och därefter till Chichime island för välkomstparty med de övriga båtarna. Den 20 går vi till Shelter Bay norr om kanalmynningen för kanalförberedelser.

Rodney Bay

Rodney Bay är en liten trevlig stad. Det mesta funkar bra, många och bra restauranter, och bra shopping. När vi skall in till stan ifrån marinan tar vi jollen och förtöjer vid dingy dock. Dock måste man låsa fast jollen i bryggan, annars finns den kanske inte kvar när man kommer tillbaka. Rodney Bay Marina är full av segelbåtar ifrån alla världens hörn.  Ingen båt är mindre än 40 fot. Tvättbilen (en golfbil) kommer och hämtar och lämnar tvätt varje dag längs bryggorna, soporna som man sätter på bryggan hämtas flera gånger om dagen, fruktbåten gör en lov varje morgon och säljer färsk frukt. Restauranter och barer inne på området håller bra klass.

Rodney Bay är trivsamt, till skillnad ifrån de andra städerna vi har sett här. Gros Islet, huvudstaden Castries och Soufrier är bland de ruffigaste och skruffigaste och mest nedgångna städer jag någonsin sett.

Nästa anhalt blir San Blasöarna i Panama (gulfsidan). Där finns inget internet. Nästa internetmöjlighet finns inte förrän i Shelter Bay, precis på norra sidan av kanalmynningen. Där är vi ca den 22/1. Kanalgenomfarten börjar den 23/1. Det dröjer alltså ett tag innan nästa inlägg.

Lena

Lena har varit här på St Lucia en vecka för att vinka av oss.  Det har hon gjort nu, och nu har jag också vinkat av henne. Hon steg nyss på taxin till flygplatsen för hemfärd till kalla Svedala. Nu ses vi inte förrän efter påsk, och då på Tahiti i Franska Polynesien. 

Lenas returresa startade inte bra.  Restauranten på flygplatsen i Vieux Fort ville inte ta emot en av hennes 20 dollar sedlar för att den var för sliten. Den var nyss utkvitterad på banken här i Rodney Bay. Dels var hon tvungen att gå av planet på Barbados, de skulle städa planet, för att sedan köa i 45 minuter för att komma på igen. Dessutom fick hon baksätet i planet utan möjlighet att luta sig tillbaka.  Jag hoppas att detta inte avskräcker ifrån nästa flygresa ifrån Köpenhamn via London och Los Angeles till Papeete på Tahiti till påsk, en resa på ca 36 timmar. I alla händelser, jag ser fram emot hennes återkomst till påsk.

Busstur

På St Lucia finns inga bussar, i alla fall inte sådana som vi har i Sverige.  Det finns inte heller några busshållplatser, i alla fall inte så många. Det dom kallar bussar är små vans som tar 12 passagerare. Det sitter oftast 14 pers i dom.  Efter att ha åkt buss dels till Castries och dels till Suffrier  har vi lärt oss att vill man åka buss och det inte finns någon busshållplats, ställer man sig vid vägkanten och viftar lite. Då stannar bussen vänligt och plockar upp. Vill man gå av bussen hojtar man ”bus stop” eller ”bus stop, driver ”, och då stannar bussen så fort det är möjligt och det är det nästan över allt. Man betalar först när man går av bussen. Då går man ut och sträcker sedan in pengarna genom fönstret till chaffisen, och allt är frid och fröjd. Frid och fröjd är det emellertid inte när man stiger på bussen på busstationen. Då kan man få sitta i bussen utan luftkonditionering i upp till en halvtimme. Bussen lämnar inte stationen förrän den är fullsatt. Någon tidtabell finns således inte heller. Å andra sidan, det är billigt.

St Lucia

Västindien (Rodney Bay, St Lucia) motsvarar ganska precis de förväntningar jag har haft på Västindien. Syndigt vackert med mycket palmer, vita stränder med 28C i vattnet, dock lite för salt, trevlig och öppenhjärtlig lokalbefolkning. Rompunchen, med Chairmans Reserve som bas, mixad med orange och ananas och några andra lokala frukter är gudomlig i alla dess varianter.  Den lokala ölen Piton är OK. Det finns bättre.  Också frisörsbesöket hos den lokala herrfrisören motsvarar förväntningarna. Mina vita lockar satte piff på ett i övrigt kolsvart golv.  25 EC$ (ca 65 sek) är också enligt förväntningarna. Det slår till och med Josef hemma i centrumhuset.

Det finns en baksida. I den närbelägna fiskarbyn  Gros Islet är fattigdomen  och nedskräpningen påtaglig. Restaurangerna mycket bra med en creolsk touch, men reggaen i högtalarsystemet visar sin styrka med alldeles för mycket decibel – olidligt. Även discot inne på marinan visar musklerna med decibel, grannbåtens vindgenerator väsnas som vindkraftverk brukar och grannbåten på andra sidan har inte dragit åt sina fall. Det kan bli lite svårt med nattsömnen.

Dagarna går åt till lite sightseeing, lite planering och lite båtvård, och på söndag går färden vidare mot San Blas och Panama.  Internetuppkopplingen är svajig och inte helt tillförlitlig, så det kan dröja mellan inläggen. Jag ska försöka lägga in lite bilder innan vi kastar loss.